Flera medier har de senaste veckorna noterat att Aftonbladet koordinerar en serie personangrepp på mig med stöd av en rysk desinformationskampanj. Patrik Oksanen, Karin Olsson och SvD (här, här, här, här och här) har belyst detta väl. Jag har i Aftonbladet kunnat läsa om mig själv att jag är MI6-agent, landsförrädare och ett “hot mot demokratin”. Spännande.

Aftonbladets påståenden har förekommit också i Russia Today och Sputnik, samt i Sverige i den trotskijstiska tidningen Internationalen och Samnytt, grundad av SD-politikern Kent Ekeroth. En rysk högerextremist vid namn Colonel Cassad, som driver en av Rysslands mest populära bloggar, har också öppet stöttat Aftonbladet. En annan rysk högerextremist, vid namn Israel Shamir, har också öppet backat Aftonbladet; men hans band till tidningen är välkända sedan tidigare.

Jag vill med detta inlägg bara ge en glimt av de exceptionellt många lögner som Aftonbladet publicerat om mig. Nedan bemöter jag några av de påståenden som görs endast i deras senaste alster (jag tänker inte länka). Jag försöker inte bemöta påståendena jag nämnde ovan, utan fokuserar på detaljer. Citaten från Aftonbladet är arrangerade punktvis, följt av mitt svar direkt i punkten under.

”Han kunde varken redovisa någon vetenskaplig metod eller något källmaterial (mer än den mytiske Egor Putilov som jobbat på SD:s riksdagskansli; databasen han hänvisar till existerar inte).”

Detta påstående är falskt. Den artikel som refereras är publicerad i en av de högst rankade internationella facktidskrifterna internationellt inom mitt fält, Journal of Strategic Studies. Givetvis har den metod och källmaterial, referenslistan löper över flera sidor i liten text. Rapporten förlitar sig inte på ”Egor Putilov”, och givetvis har jag sparat min databas.

”Alla uppfattade att rapporten kom från Utrikespolitiska institutet, men UI tog avstånd och menade att Kragh skrivit den på eget bevåg. Kragh själv har bara mumlat om rapportens tillblivelse och finansiering.”
Detta påstående är falskt. Artikeln är ingen UI-rapport, utan som sagt publicerad i Journal of Strategic Studies. Den har ingen ”finansiering”, eftersom jag är forskare på UI och Uppsala universitet och har ordinarie lön för detta – precis som vilken vanlig forskare som helst.

”Mina egna källor från UI säger att Kragh inte kunde ta till sig den massiva kritiken han fick på det seminarium där texten lades fram. Han saknade helt enkelt vetenskaplig kompetens för att alls förstå vad kollegorna menade.”
Detta påstående är falskt, det är helt enkelt enbart fråga om Kulturchef Linderborgs personliga åsikter. Jag välkomnar synpunkter, på seminarier och via andra kanaler.
”Kraghs rapport kom ut i alla fall och anmäldes följdriktigt för forskningsfusk. En av dem som anmälde var Tom Andersson, före detta senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Han gjorde det dels för att det vetenskapliga hantverket hade iögonfallande brister. Och dels för att det, som han skriver, finns betydande "demokratirisker med en forskare som tar på sig uppgiften att beskriva journalistikens betydelse för rikets säkerhet”.”
Kamrat Linderborg nämner inte att de andra som anmälde mig för forskningsfusk var ”Egor Putilov”, hennes medarbetare journalisten Maj Wechselman (som öppet stöder Bashar al-Assad och som i GP krävt att mitt ”huvud ska rulla”), en SDU-märkt affärsman, och vänsterpartisten Lars Drake som öppet stöder Vladimir Putin.
Tom Andersson jobbar inte på MSB utan på Myndigheten för Trafikanalys och han har ingen känd kompetens om Ryssland och/eller säkerhetspolitik. Det finns givetvis inget demokratiproblem med att granska uttalanden som offentliga personer gör i Sverige, som han påstår. Tvärtom är det väl ett demokratiproblem om något, ifall ingen får skärskåda vad politiker och ideologiproducenter som Aftonbladet ägnar sig åt? Är Aftonbladet Kultur och deras vänner fridlysta?
”Uppsala universitet ansåg att artikeln var så undermålig att den inte kunde kallas för forskning och därför heller inte fällas för forskningsfusk.”
Om artikeln inte kan kallas för forskning är det forskningsfusk, så påståendet är per definition falskt. Forskare kritiserar varandra löpande i frågor om metod, tolkningar och källkritik. Ifall någon forskare är säker på att mina resultat inte håller kan hen publicera sin egen artikel, antagligen även den i en högrankad tidskrift precis som jag, och motta yrkesmässigt erkännande. Jag skulle välkomna en utveckling i sakfrågorna, men håller det för osannolikt att Tom Andersson är en av de tänkare som kommer vara behjälplig.

”När Kragh ombads svara för sitt svaga case i Medierna i P1 fortsatte han framföra sina grova anklagelser mot enskilda. Och när Journalisten ställde kritiska frågor om rapporten, bortförklarade han sin rapport med att han varit febersjuk.”
Jag var utsatt för ett grovt mediadrev våren 2017, igångsatt av Kulturchef Linderborg. Jag blev sjuk, och behövde under en tidsperiod få professionell hjälp för att hantera sömnbrist och psykologisk stress. Tidningen Journalisten ställde sig öppet på Aftonbladets sida, och skrev en rad negativa artiklar om mig, bland annat med stöd av en ”forskare” som i själva verket är skribent på Internationalen. Även Medierna i P1 hade tendens i sina vinklingar, och de skrev bland annat på Twitter om hur roligt det var att jag var anmäld för forskningsfusk (se ovan). Sådant tär givetvis.
De specifika påståenden som Kulturchef Linderborg hänvisar till men inte förklarar rör banden mellan hennes medarbetare Aleksej Sachnin och den ryske högerextremisten Israel Shamir. Jag hade dock ingen lust att tala med Journalisten om detta efter deras många påhopp. När jag berättade för Johannes Nesser på Journalisten att jag var sjuk, för att jag inte orkade prata med honom, skrev han en artikel som antydde att jag är en lögnare och att jag skyller detta på min ”feber”. Att Sachnin och minst en annan medarbetare på Aftonbladet har band till högerextremisten Shamir är emellertid tydligt klarlagt. Dessvärre har Journalisten och Medierna i P1 slutat intressera sig för frågan, så Kulturchef Linderborg kan fortsätta referera till deras ”massiva” kritik mot mig och låtsas om som om hennes redaktionella förgreningar till den ryska fascistoida rörelsen är okända.
”Trots detta behandlas Kragh som en oförvitlig expert i svenska medier. Att han ansvarar för ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten är tydligen ointressant. Han står nämligen på rätt sida i det nya kalla kriget. Precis som i det gamla kalla kriget, är fakta och etik underordnat Saken.”
Jag vet inte vad ”Saken” är, men att skriva att ”Aftonbladet kultur har varit en interlokutör för narrativ som liknar de officiella ryska” i en internationell facktidskrift bakom betalvägg torde knappast utgöra ”ett av de största angreppen i modern tid på press- och yttrandefriheten”.
I övrigt vill jag tillägga att jag aldrig uttalat mig politiskt i något offentligt sammanhang, inte om Nato eller någon annan fråga. Jag ställer mig också tveksam till att vi befinner oss i något som kan likna ett ”nytt kallt krig”.

”Det svenska kapitlet i den rapporten är skrivet av Henrik Sundbom. Han är knuten till den näringslivsfinansierade tankesmedjan Frivärld och är även kollega med Martin Kragh på UI. De är även kollegor på Atlantic Council, där Kragh är senior rådgivare.”
Henrik Sundbom har aldrig arbetat på UI (han är medförfattare till en UD-rapport jag skrev om Ukraina, Moldavien och Georgien). Han var under tiden vi skrev rapporten associerad medarbetare, vilket inte innebär något i fråga om lön eller anställning. Jag har aldrig arbetat för Atlantic Council, och har absolut inte haft någon titel som ”senior rådgivare”.
”En fråga som ännu inte fått något svar är den som Tom Andersson ställde i UNT för två år sedan angående den rapport som orsakat så mycket skada för pressfriheten och rätten att ha en egen åsikt: ”Vilka kopplingar finns mellan UI, försvarsintressen och forskningsarbetet i fråga?””
Återigen ser vi hur konspirationsteorier publicerade för över två år sedan kan valsa runt i medierna. Att en person på Myndigheten för Trafikanalys antyder att jag har band till försvarsindustrin utan några som helst belägg är inte ett bevis för att jag har sådana band. Tvärtom är Tom Andersson debattinlägg ett utmärkt belägg för uppfattningen att jag smutskastas systematiskt och återkommande, på grund av min forskning om Ryssland och säkerhetspolitik.

”Med eller utan feber får Kragh också gärna redovisa hur han kan hålla isär sin roll som ”forskare” vid Uppsala universitet från det politiskt färgade uppdraget vid Atlantic Council.”
Jag arbetar inte vid Atlantic Council, utan vid UI och Uppsala universitet. Därvid skriver jag ibland för SvD Kultur och Expressen Kultur. Jag noterar att den illasinnade piken om ”feber” återanvänds.